Jag har gjort fel, trodde aldrig jag skulle sjunka så lågt. Men ett litet felsteg fick mig att veta sanningen. Tydligen var det menat att det skulle bli så. Att jag har levt i lögner ett bra tag och målat upp något som inte finns i verkligheten är svårt att acceptera. Nu är det så, jag är ledsen för mina handlingar men gjort är gjort.

Det negativa i denna historien är att jag själv får ta reda på sanningen och därmed svika någon som står mig nära. Men detta lilla svek är inte direkt samma som jag får vara med om. Att bli utnyttjad och tro på lögner i över ett halvår är inte det mest ultimata i livet. Och tyvärr har man varit för naiv att insé det förens nu. 

Idag har jag nog förlorat en som stod mig närmast hjärtat. Det gör väldigt ont och det kommer ta ett tag innan alla sår är läkta, ännu en gång. 

Jag är väldigt sårbar fast jag försöker bygga upp en fasad så att ingen kan komma nära inpå mitt liv. Men det är fåtal som har lyckats och när en försvinner känns det som om att hela muren rivs ner och jag står naken i centrum.

 

Jag förstår inte vad jag gör för fel ibland, mina vänner försöker övertyga mig om att jag inte gör det men på något sätt tar jag på mig allt som har hänt. Det tynger en rejält. 
Jag har blivit uppfostrad till att vara ärlig( även om jag inte var det dom första 13 åren av mitt liv), ha någon slags moral i kroppen och kunna uppskatta människor som vill mig väl. Men det senaste har jag gått in på något villospår som har gjort att jag uppskattar människor som inte vill mig väl, kanske för stunden men i längden skiter dom fullständigt i om dem sårar en.

 

•••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••

 

 

 

 

 

Idag föll min pappa ner från vårt tak och slog i sin rygg som har varit ett läkarprojekt så länge jag kan minnas. Jag såg honom trilla när jag satt i mitt rum, på någon ynka sekund trodde jag att han var borta. Att på någon sekund, nästan förlora någon som står en nära tror man inte kan hända. Men vet ni, det kan det! Så ta vara på era familj, vänner och allt som finns runt omkring er för innan ni hinner blinka kan det vara borta.

 

Väldigt mycket depp nu. Jag vet exakt vilka som läser min blogg och jag vet att ni förstår precis vad det handlar om. Jag ber om ursäkt för att allt detta kommer upp på bloggen men detta är ett sätt för mig att bearbeta allt som har hänt. 

 

Så, igår var jag på One Direction med en som livar upp mina dagar så sjukt mycket! Jag var himla lycklig denna kväll och jag kommer skriva mer om det någon annan gång. Just nu behövde jag få gråta ut varje droppe vätska som fanns i min kropp och skriva av mig. 

 

Nu glömmer vi detta och fortsätter blicka framåt. Där jag kommer vara sådär underbart glad igen som jag var för massa månader sedan. Att njuta av varje sekund i livet, att älska människorna jag har runt omkring mig och framför allt, säga det till dem!